Min filosofi 

Senast ändrad: september 2007

Här har jag försökt beskriva min träningsfilosofi och mina metoder. Alla hundägare skulle fråga efter detta hos den hundtränare de kontaktar. 

Ge gärna feedback på mejl: gunilla@hundkurser.com

Jag vill erbjuda positiv, kunnig, modern, hundvänlig träning som är lätt att tillämpa för hundägare, som kan anpassas till alla raser och individer och som ger rimligt snabba och även varaktiga resultat i form av glada, uppmärksamma och lydiga hundar som i de flesta fall också kan vara lösa. Hundägaren måste dock både förstå övningarna, kunna utföra dem rätt och träna dem upprepade gånger i olika miljöer för att målet allmänlydig hund ska nås. Hund och hundägare behöver också ha en god relation, där både förtroende, glädje och respekt finns med.  

 

Jag har studerat alla slags filosofier inom hundträning. Jag försöker i min allmänlydnadsträning hitta en bra balans mellan gamla och nya tankar och metoder, en gyllene medelväg, där beröm, belöning och glädje är viktigt, där ägarens samspel med hunden är viktigt, och där man även får säga nej. Och jag vill att ägaren ska försöka vara sin hunds lugna, trygga, vänliga, motiverande men också bestämda och konsekventa flockledare.

(Däremot i ren momentträning, där precision och hög motivation i momentet är viktigt, t ex för tävling, har de flesta stor nytta av att studera klickerträning, som är en lite annan filosofi än den filosofi som passar för vardagslydnad.) Nedan förklarar jag närmare hur jag tänker.

 

Den gamla "korrigeringsskolan" , som ännu lärs ut på sina håll, säger att man sällan eller aldrig får belöna hunden med godis. I stället motiveras hunden vanligen med en blandning av koppelryck vid fel beteende och beröm och omklappning vid rätt beteende.

 

Fördelar:  Den gamla skolan är hyfsat bra på att få hunden mer passiviserad, att lära den att låta bli att göra saker, att ta färre egna initiativ. Och detta kan verka lockande för nybörjarhundägaren, som inte har lagt en stark positiv grund och upptäcker att hunden har kommit i "slyngelåldern".  Den hoppar på folk, skäller på andra hundar, drar i kopplet - och detta vill man förstås genast göra något åt. Den gamla skolan har en poäng i att man faktiskt måste ha kontroll på sin hund för att kunna ha den lös, och att hunden ibland måste göra som ägaren vill, inte som den själv vill.  

I bästa fall kan ägaren kanske på en kurs utan godis tvingas bli mer aktiv med sitt beröm, och ändra sitt sätt att kela med hunden så att det inte bara blir några dunkar i pannan eller sidan på hunden, efter den slentrianmässiga godbiten... Jag upplever sorgligt nog att ägare har mycket svårt att följa råd om att först belöna "från hjärtat", sedan ge godiset som en "extra krydda". Nej, man blir så gärna hundens godisautomat! Att leken mellan ägare och hund fungerar får också en ökad betydelse när man inte har godis att ta till.

 

Den gamla skolans betoning på träning som hämmar hundens egna initiativ tror jag kommer bäst till sin rätt dels med den stökiga och "döva" slyngelhunden och dels när hunden ska läras att låta sig styras i ett arbete den är medfött högt motiverad för. En bordercollie behöver inga köttbullar för att valla - vallningen/arbetet i sig är belöningen! En stövare behöver inte köttbulle för att jaga hare. 

 

Nackdelar: Det har dock visat sig att kravfull träning blir alltför hämmande om man vill tävla på hög nivå med sin hund. Det gick nog förr, men numera, med bättre metoders intåg, är hundarna duktigare och kraven högre. Det räcker inte med varken ett gott ledarskap eller kärlek för att tävla SM i lydnad. Man måste hårdsatsa på belöningar, och det är hunden som bestämmer vad den gillar. Oftast är det en blandning av bus och lek samt mat/godis som gäller. 

 

Och i värsta fall kan en hund som gått i den gamla skolan bli ängslig (mot sin ägare eller något annat i omgivningen), apatisk ("om jag inte gör någonting så kan jag inte göra fel") eller aggressiv (mot ägaren eller något annat i omgivningen). För höga krav och för lite "egenkontroll" (att hunden får vara med och bestämma lite grann) kan också leda till kroniskt förhöjd stressnivå och ett försämrat immunförsvar.

 

Den nya "belöningsskolan" eller "klickerskolan" - här menar jag dem som satsar helt på att belöna, ofta i kombination med en klicker, och försöker att aldrig säga nej, aldrig korrigera, inte ens i vanlig allmänlydnad. Man klickar både när hunden ska göra saker och när den inte ska göra saker.

 

Fördelar: Klickerträning är utmärkt vid inlärningen av de flesta olika (om än kanske inte alla) moment som hundar ska lära sig. Den är också utmärkt för att få hunden ivrigare och mer motiverad, om man gör rätt. Kan höja självförtroendet på en osäker hund. Kan vara bra att "backa" till när man känner att relationen mellan en själv och hund har blivit alldeles fel, t ex vid problem med dominans och aggressivitet. Med klickerträning får hunden och ägaren lite distans till varandra och bygger upp ett nytt gemensamt "språk" som är baserat på belöning, inte tvång, och detta är en möjlig väg att bygga upp förtroendet igen (även om en relation byggd enbart på klickerträning förstås inte är det ultimata).

Klickerträning tränar också ägaren i att alltid spana efter rätt beteende, vilket är mycket värdefullt, och lär ägaren vikten av att vara snabb med "positiv feedback". Och att vara kreativ i sitt "belöningstänk".

 

Nackdelar:  Jag har ännu inte förstått hur man kan klicka för "nej" och "inte"... Klickerträning gör hunden aktiv, men ibland vill man ju ha hunden passiv, t ex i en stanna kvar-övning, och då finns bättre sätt än att klicka. Klickerträning ska vara skoj och frivilligt, inget måste. Det passar inte bra för att lära in krav, kontroll och passivitet - som är ett "nödvändigt ont" här i livet. "Klickerskolan" råder också att hundägaren bör undvika att använda rösten för att berömma rätt beteende, för rösten anses vara för varierande och långsam för att kunna användas vid inlärning... Jo, säger jag, det stämmer när man är ute efter mycket exakt precision, men inte annars.

 

Om hunden inte vill göra det som hundägaren vill så menar klickertränare att hunden ännu inte förstått, eller kan inte övningen tillräckligt bra - när hunden egentligen helt enkelt inte är tillräckligt motiverad... Man tränar efter regler som passar utmärkt vid träning av delfiner och höns, men kanske hundens natur glöms bort lite grann? Många klickertränare vill inte tala om sådant som dominans och rangordning, fast jag tror att många av våra domesticerade tamhundar "ännu" tänker i de banorna.

 

Den nya skolan är bra på att få fram ivriga, motiverade hundar, och den var perfekt för att motivera min lite sega och självständiga hund att nå sitt lydnadschampionat. Men den är sämre på att säga stopp och sätta gränser. Den nya skolan passar de flesta hundar, men är inte så bra för hundar som tycker att omgivningen är intressantare än det ägaren har i fickan och gärna roar sig med olika "självförstärkande" oönskade aktiviteter.

 

Jag förespråkar i allmänlydnadsträning som sagt "En gyllene medelväg", där man kan hitta bra tankar både från den gamla skolan och den nya skolan (dock finns mer att hämta från den nya skolan) 

 

I denna medelväg vill jag betona bland annat:  Lär hunden i lätta situationer innan svårigheterna ökas. Hjälp hunden, visa den vad du vill. Belöna även när hunden spontant gör bra saker, t ex spontana kontakttaganden. Kommunicera med hunden med din röst, handrörelse och övrigt kroppsspråk. Lär in "Nej" ("stopp, du gör fel, ta kontakt eller återgå till det vi nyss gjorde") i många olika situationer.Använd kopplet för att hindra hunden och att guida/signalera med. Vänta med att införa kommandot tills hunden har förstått hur den ska göra övningen.

Hitta din hunds bästa belöningar! En hund med god "flockkänsla" - och/eller om ni har en riktigt bra relation - sätter stort värde på din uppmärksamhet, ditt beröm. Ditt beröm och din glädje ska alltid finnas med i bilden. Men oftast räcker det inte. Belöna också med godis - gott godis - och/eller leksak. Men "muta" aldrig med godiset, utom möjligen precis i början, och i "krislägen". Belöningen ska åka fram efter att hunden har gjort rätt - aldrig innan dess! Utnyttja även belöningar som du inte kan ha i fickan, t ex att få hälsa på någon eller få springa fritt. Träna först med hunden nära dig, sedan i lina, och sedan lös.  

 

Detta är alltså några bitar i min filosofi. Inga "konstigheter" - eller hur?

 

NEDAN FINNS FLER TANKAR FRÅN MIG OM HUNDTRÄNING:

 

Det är jobbigt för hundägare att mest tänka på, och korrigera, det som hunden gör fel. 

Om det handlar om att få din hund att INTE göra saker, då fungerar "negativ" träning någorlunda. Man behöver inte belöna. Det räcker att man kan skapa någon lämplig form av oönskad eller rentav otrevlig konsekvens som genast kommer när hunden gör fel. Problemet är att du som ägare ALLTID måste vara beredd att korrigera när hunden gör fel, för hunden kommer testa var gränserna går. Om hunden ibland upptäcker att den kan dra i kopplet utan att något händer, men ibland inte får göra det, då kan hunden  bli ÄNNU envisare med att dra i kopplet. 

 

En stor nackdel med att ha "kommandobaserad" lydnad är att du alltid måste vara på alerten och beredd på att ingripa och hindra hunden med t ex "nej". Jo, visst ska din hund lyda ditt "nej"! Men detta räcker inte för att du ska få en god löslydnad.

 

Det är roligare och i längden mindre jobbigt, att tänka mest på, och belöna, när hunden gör rätt. Vi uppmärksammar hunden när den gör något dåligt, men glömmer bort den när den är duktig eller lyssnade på vår korrigering. Men att fokusera på att belöna - förstärka - rätt beteende i rätt ögonblick är både effektivare och roligare för både hund och ägare. Det är så man ska inleda all träning, så att hunden får en "positiv grund att stå på". Och detta positiva "tänk" kan man fortsätta att träna hunden i genom livet.

 

Att belöna hunden när den lyder utan kommando, dvs "situationsbaserad" lydnad, ger mycket god löslydnad, om man också har ett fungerande nej "i bakfickan". Jag tänker nu på det som somliga kallar "skvallerträning". Anta att din hund är lite sugen på att jaga katter, och så dyker det upp en katt. Om du bara förlitar dig på ditt "nej" så måste du vara på alerten. Men det går att, med godis eller andra belöningar, lära en hund (förutsatt att den inte är helt rabiat på katter) att den får godis hos ägaren om den "hittar" en katt. Hunden får nu ett positivt alternativ till kattjakt och detta kan göra stor skillnad för din hunds lydnad vid kattstörning.

 

Är det fel och onaturligt att belöna med godis/mat?  Ja, somliga har börjat tro det på sistone! Men mat är ett mycket naturligt sätt att belöna. Det är ju faktiskt därför hundar jagar - eller letar i buskarna efter diverse rester. All forskning visar att det ger snabb inlärning att belöna hunden med små godbitar. Men du ska inte bli din hunds levande foderautomat. Ett viktigt knep är att berömma hunden först. Och att börja trappa ner godiset så fort hunden kan övningen. Man kan ibland också behöva gå till en kravfas - införa någon för hunden ej önskvärd/obehaglig konsekvens om den inte lyder. Du ska dessutom även kunna belöna hunden t ex med lek, kel eller säga "Varsågod och..." (t ex hälsa). Belöna med godis i inlärningsfasen och övergå sedan successivt till andra belöningsformer. Men behåll godiset om din vän faktiskt vill ha godis som belöning hellre än en lekstund eller din kärlek... Din hund avgör hur den vill bli belönad - inte du.

 

Koppelryck och olika skrämseltaktiker kan slå fel och är sällan en varaktig bot.  Ibland kan skrämseltaktiker få hunden lydig där och då - om hunden förstod varför den fick korrigeringen (vilket kräver att hunden har lärt sig sedan tidigare vad det rätta beteendet ska vara) och om korrigeringen kom i rätt sekund. Och om det felaktiga beteendet inte har hunnit bli en vana. Men även om en van hundtränare "tar över" och skapar en lydig hund, så varar det oftast inte länge om inte hundägaren kan fortsätta träningen hemma på ett riktigt sätt. Och kraftiga koppelryck lärs ännu ut på sina håll, men de kan lätt skapa en koppelaggressiv hund, förutom andra nackdelar. Enstaka lätta tag i kopplet kan fungera bättre. Man ska försöka signalera till hunden med kopplet, inte bestraffa med kopplet! Och förstås träna upp att kommunicera med hunden utan kopplet också.

 

Hunden kan koppla obehaget till annat än det man tänkte sig.  Olika inlärningsförsök visar att djur, t ex hundar, har svårt att koppla ett obehag till sitt beteende. Det lättaste för dem är att koppla det obehag de upplever (t ex ett koppelryck) till det de ser på - och det gäller att det inte är du! För din relation med din hund försämras ju mer du använder aggressivitet och smärta mot din hund. (Däremot ett kroppsspråk som signalerar auktoritet kan vara en annan sak)

 

Klickerträning - bäst i momentträning. Jag tycker att klickerträning är en utmärkt metod för effektiv inlärning, och jag kan grunderna väl. Klickern är i sitt esse när hunden ska läras att utföra olika moment på ett perfekt sätt, såväl när det gäller samhällsnyttiga tjänster (skilja mellan olika typer av narkotika) eller tävlande i olika grenar eller cirkuskonster. Men du behöver inte en klicker för att träna allmänlydnad. Jag har kommit fram till att mina kursdeltagares två händer mest behövs till att signalera till hunden, hålla i kopplet och dela ut godis eller kel. Klickern kommer i vägen. Vi kan använda rösten i stället. Du som vill får använda klicker på mina kurser - men det kommer då oftast inte handla om "äkta" klickerträning.

 

Hur få en allmänlydig hund? Genom att du som går mina kurser ser dem som hundägarutbildning och inte hundutbildning. Du behöver både lära dig mer teoretiskt: om inlärningsteori, om hunden som "art" (domesticerad varg) och om just din ras. Och du behöver öva upp många personliga egenskaper. Du behöver bli mer observant och kunna reagera fort både när din hund gör rätt och när den gör fel. Du behöver granska om du är en lugn och trygg person (du kan börja med att agera som om du vore det!) och om du kan stå för det du har sagt till hunden, eller om du ger efter för "tjat". Du behöver lära dig läsa av din hunds kroppsspråk och bli medveten om ditt eget kroppsspråk, för hundar har ofta lättare för att förstå vad vi vill med synen än med hörseln! Ja, det är mycket som ska till för att det ska bli riktigt bra. Ge aldrig upp - din hund kan alltid bli lydigare!

 

Mina favoriter bland hundträningsredskap är nog: Godis, torrfoder, bekväm sele eller bekvämt halsband, spårlina, någon leksak typ kamptrasa eller boll, läderkoppel, röst och, sist men inte minst, kroppsspråk.

 

Hundproblem eller problemhund?  Få hundar är problemhundar.  Därför kallar jag mig inte problemhundskonsult utan hundproblemskonsult, eller helt enkelt hundpsykolog. Men naturligtvis har även hunden problem om den av rädsla skäller på andra hundar ute eller av oro biter sönder när den lämnas ensam hemma. Det kanske kan vara bra då att hunden visar att den mår dåligt på sätt som får ägaren att söka hjälp.

Det är nog en myt att det oftast är ägaren som är problemet. Hundar har faktiskt både egen medfödd personlighet och egen vilja. Däremot saknas naturligtvis ofta kunskaper och ibland tid, och hund och ägare kan passa mindre bra ihop. Men det jag oftast möter är en engagerad ägare, som efter bästa förmåga har kämpat och prövat med olika råd och metoder, men utan att det har blivit helt bra. Jag är glad för ägare som lyssnar på råd, prövar dem, utvärderar och fortsätter söka bättre råd om de gamla inte fungerar. Ibland måste man prova sig fram. Man kan inte helt säkert veta hur det ska gå förrän man har provat.

 

Trist debatt. Det är väldigt synd att enstaka oansvariga hundägare utan koll på sina hundar väcker rop på allmänt kopplingstvång som drabbar även de snälla och lydiga hundarna. Hundar måste få gå lösa ibland! Men visst, ett mellanting är långlina, särskilt om ens hund vill jaga och man går i skogen under sommarhalvåret, då reglerna är strängare.

 

I mitt utopiska hundvänliga drömsamhälle  så lär sig alla barn redan i förskolan hur man beter sig runt hundar. Hundar får följa sina ägare överallt, ofta även på jobbet. Gravida mödrar uppmanas att ofta klappa hundar och katter och på så sätt bilda antikroppar som de sedan ger till sitt foster och sitt nyfödda barn via amning. Så som jag har uppfattat senaste vetenskapliga rön så minskar detta kraftigt risken för att barnet ska utveckla allergi mot djur. (Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade varit allergisk mot djur!) Hundrädda människor får effektiv fobiterapi betald av landstinget. De som vill köpa hund köper aldrig av en oseriös kennel eller privatperson där något runt köpet känns fel. Alla hundägare tycker att det är självklart att socialisera sina hundar väl och gå lydnadskurs med dem. De som inte vill göra så, och där hunden sedan t ex biter någon, åläggs som straff att t ex gå lydnadskurs, i sista hand tas hunden från dem. Att bara sätta munkorg på hunden löser ingenting!

 

 

Lydnad - ett sätt att leva. Bygg upp träningen från grunden. Gå en valpkurs och fortsätt helst med fler kurser. Det är klokt att räkna med att det tar några år att få en hund verkligt lydig. Låt det få ta den tid som behövs. Att ha en lydig hund är nog lite av en livsstil, ungefär som att ha en god kondition eller hålla vikten. Inget varar för evigt. Men har man väl lyckats etablerat goda vanor och en god relation så krävs inte så mycket energi för att upprätthålla det

 

Hälsningar, Gunilla