Teista är min första hund, en isländsk fårhund, nu 14,5 år. (i mitten) Hon är självständig, viljestark, resursvaktande, tiggig och envis, men också trofast och känslig. Hon har blivit nästan döv rent fysiskt (även om säkert också "selektiv hörsel" förekommer ibland). Men hon kan ganska många handtecken och annat kroppsspråk också sedan länge, och dessutom hör hon ljusa toner så som visselpipa, så det har inte varit något stort problem hittills. Och Teista verkar oftast glad ändå. Ännu gillar hon att plaska (och simma) i vatten, få gräva efter sork ute på en äng, springa efter boll eller kotte, få skrämma upp en skata eller kråka i ett träd. Hon har ingen artros utan rör sig bra, men sover mer än förr. Hon är ännu ganska pigg för sin ålder. Ibland får hon vara med på kurs och träning, ibland får hon stanna hemma. Jag är glad att jag (tidigt) lät ta bort hennes livmoder och äggstockar, det skulle förlänga livet på många tikar om fler gjorde så.

Isländsk fårhund Jag älskar rasen isländsk fårhund (och andra spetsar och hundar av urhundstyp), men den passar inte alla hundägare, fast den kan verka så lagom på alla sätt. En isländsk fårhund kräver mycket av sin ägare och vill helst inte vara ensam så mycket. Den älskar att skälla, så skällandet ska kontrolleras tidigt. Den är en "naturhund" och ska bo lantligt, nära naturen. Den passar inte i stan. Man kan gärna ha andra djur, och man ska gilla långa skogspromenader och att aktivera hunden, gärna med spår, blodspår, vallning, lydnad och/eller agility. Den kan på spetsars vis ha en stark egen vilja, även om det också finns en del av vallhundens samarbetsvilja i. 

Min och Teistas träningsresa - allmänlydnad. Teista har lärt mig det mesta om hundträning! Hon har fått vara försökskanin för de flesta "metoder" som erbjuds villrådiga nya hundägare. När Teista var liten tyckte jag hon var så självständig och olydig. Många rekommenderade tuff träning som botemedel, särskilt en viss hundskola som annonserade flitigt om sina "ledarskapskurser". Jag provade och jo, Teista blev mycket lydig, men mycket för att hon var rädd för mig, och jag vill ha en hund som lyder inte så mycket för att undvika koppelryck och annat obehagligt, utan mera för att hon hoppas på något trevligt och för att vi är ett team som trivs ihop. Med tiden försökte jag nå en balans mellan belöningar och påtryckningsmedel. Hon hade inget koppel på sig de första två åren, vad jag minns. Även t ex i inne i Stockholm, på tåget, var vi än var. Jag hade idén att jag aldrig ville gå med min hund fysiskt bunden. Hon skulle ju vara bunden till mig mentalt - genom min kärlek, mina belöningar och mina krav. Men inte för att hon satt fast! Nu är jag inte lika kategorisk, men självklart är målet för all allmänlydnadsträning att på lämpliga platser kunna ha sin hund lös och den följer ändå med, och lyder inkallning. Dit kommer du och din hund nästan säkert senast mot slutet av kursen Allmänlydnad Steg 2. 

PS Största nackdelen med att alltid ha sin valp/hund lös) var att hon väldigt ofta fick utdelning av att leta matrester i buskarna!! Jag orkade ju inte vara uppmärksam på henne precis hela tiden (och tränade också ibland "du ska hålla reda på mig, inte tvärtom). Och hon hade bra luktsinne och var snabb med att smita iväg ett stycke om hon såg att jag hade uppmärksamheten på något annat. En vana som ännu sitter kvar. Spetsar har nog den instinkten att sluka allt ätbart de hittar, bäst att passa på när det finns!

Min och Teistas träningsresa - tävlingslydnad. Teista är inte bara allmänlydig utan har även nått lydnadschampionat. Jag såg tidigt att hon hade kapaciteten, så det hela var upp till mig! Det blev en utmaning för mig. Jag lärde mig "den långa vägen". Jag sökte mig till olika instruktörer, provade mig fram och lärde mig mer och mer. När hon var fem år hade vi nått målet, det kändes bra! Och hon tyckte fortfarande att det var roligt! Men i SM hörde vi inte hemma, tyckte jag, så sedan "pensionerades" hon från tävlingslydnaden.

Det är inte så många spetsar som är lydnadschampions och då handlar det oftast just om vallande spetsar. I tävlingslydnad har jag funnit att så positiv träning som möjligt, t ex klickerträning, är vägen till framgång, särskilt om man som jag har en lite svårmotiverad hund. Plus att matte/husse är envis och inte ger upp. Däremot i den vanliga allmänlydnaden måste man kunna ställa lite krav också, men först efter en ordentlig inlärningsfas. Hunden måste ju först fatta vad man menar, annars skapar krav och korrigeringar bara stress.

Nu 2008 så lullar Teista ännu med på hundpromenaderna, i ett tillstånd av vänlig virrighet. Slynglarna får numera åthutas av någon annan, hon har avsagt sig rollen som "polis" (Oskar aspirerar på den rollen).

Oskar är en omplacering, en dvärghundskorsning av obestämd härkomst, kastrerad, nu två år gammal (till vänster). Såld utanför Fältöversten, antagligen före 8 veckors ålder, till en helt vanlig, snäll svensk familj som trodde papprena var i ordning, men uppgifterna visade sig vara falska. Oskar visade sig först vara skraj för det mesta och visade efter könsmognaden även allt mer dominansaggression och resursförsvar, reagerade även kraftigt på telefonen, dörrklockan mm. Problemen blev för stora och familjen råddes att avliva Oskar. Jag var inkopplad på fallet och kände för Oskar och fick överta honom. Nu har jag haft honom i över ett år  och Oskar har ännu kvar sitt temperament. Han har stark vilja och höga tankar om sig själv. Han är snabblärd och lär sig, precis som "klyschan", dåliga saker lika lätt som bra. Bara matte ger honom uppmärksamhet så fortsätter han gladeligen med dumheter, som att skälla t ex. Han har ännu lätt för att varva upp sig och vill gärna tala om när det går förbi någon utanför fönstret. Men trots allt har han blivit mycket modigare, lugnare, snällare och tryggare. Problemen är i princip borta nu. Det enda återstående problemet är att han känner sig otrygg och morrar (och även har bitit) om han vaknar och då finner någon intill honom, dvs intrång i hans personliga zon. Var det kommer ifrån är lite av en gåta. Men då är det bäst att tillämpa det Cesar brukar säga i sitt TV-program: No talk, no touch, no eye contact...  Den åtgärd som troligen fungerar bäst är att göra som Teista gör när Oskar morrar mot henne. Hundar vet bäst! Nej, jag biter honom inte! Jag vänder bort huvudet och ignorerar honom och visar att han får ligga ifred där han ligger. Så har Teista gjort hela tiden. Hon är en mycket klok hund och Oskar tycks inte känna sig hotad av henne. (Men han passar sig för att sno mat från Teista eller tränga sig före där det är trångt!)  Jag ber ofta hundägare att säga ifrån till sin hund, men ibland är det alltså klokare att ignorera.

Pröva själv gärna att ta en omplaceringshund i stället för att köpa valp! Det värmer i hjärtat att kunna göra en insats. Det är också en stor fördel att, som jag, ha en äldre, klok hund som kan hjälpa till att uppfostra den nya hunden (oavsett om det är en valp eller en osäker omplacering).

Draka är också en omplacering och blandras, från Polen, två år gammal (till höger). Uppvuxen i ett polskt hittehundsstall och köpt via organisationen Chanshund av en svensk barnfamilj, som hon dock inte riktigt fungerade hos. Jag blev ombedd att vara jourhem tills hon kunde bli utplacerad i ett nytt hem - ja, ni förstår... Draka var för underbar för att jag skulle kunna släppa henne, fast jag verkligen inte hade tänkt skaffa en tredje hund...