"Hundaggressivitet grundläggs ofta i valpstadiet. Valpen träffar fler människor än hundar och får otillräcklig träning i att umgås med sina artfränder. Hundaggressivitet undviks bäst om valpen bereds tillfälle att vara tillsammans med andra hundar i varierande åldrar och raser. Tyvärr ingriper ägarna för det mesta i onödan i hundarnas umgänge. Vi har en inneboende rädsla för hundslagsmål. Vår ängslan förhindrar att vi låter hundarna mötas på ett naturligt sätt." (Ur "Din Hund Fortsätter" av Sven Järverud och Gunvor af Klinteberg-Järverud)

"En valp som alltid framförs i koppel och skyddas mot "arga" hundar, den lär sig inte allt den faktiskt måste kunna. Det är kanske t o m så att det är den viktigaste kunskapen som försvinner, den om hur man nalkas en obekant hund." (Ur "Hundbok för erfarna" av Ingrid Lingmark)

Social träning minst lika viktigt som miljöträning!  I Sverige talar vi mest om ”miljöträning”, att valpen ska vänja sig vid t ex stadsmiljö, åka buss etc, och det är viktigt. Men t ex engelsmän och amerikaner talar mest om ”socialization” och det säger mer om vad det viktigaste är för en unghund: att få social vana och kompetens gentemot dels olika sorters människor t ex barn, dels förstås sin egen art - andra hundar. Om familjen även har andra djur, t ex katt, häst eller marsvin, så behöver hunden tidigt lära sig att samspela socialt även med dem - eller i andra hand åtminstone förstå att de inte är jaktbyten. 

Utöver all denna sociala träning behöver valpen också vänjas vid olika sorters ljud, vid trafik och allmänt vistas i olika miljöer.

En hund som har fått många positiva hundkontakter som valp och unghund och inte heller vid hundmöte har blivit attackerad/biten (eller straffad av ägaren), den hunden blir sällan arg på andra hundar som vuxen. Om det ändå händer så kan det bero på stark stress, vilket i sin tur kan bero på smärta någonstans eller att hormonerna tillfälligt svallar. Det kan också  handla om bråk om en resurs, t ex ett ben som båda hundarna vill ha. Plocka bort allt sådant om någon av de hundar som ska umgås med varandra vaktar resurser.

Utnyttja valptiden.  Valpens sociala inlärningsförmåga är på topp runt ungefär 6-12 veckors ålder. Börja därför träna din valp, både social träning och miljöträning, så fort den har funnit sig tillrätta i sitt nya hem. Förr fick man rådet att vänta med att låta valpen träffa andra hundar tills den hade fått alla vaccinationer, men då riskerar man att missa den värdefulla socialiseringsperioden, som är så kort. Numera är många beredda att ta den lilla risken, om de känner den andra hunden väl och vet att den är frisk och vaccinerad. Hitta några vuxna, friska, lugna, kloka och snälla hundar bland vänner och bekanta och låt dem hjälpa till att uppfostra och socialisera din valp. Men ta inga risker genom att låta din valp få hälsa på en främmande hund som du inte känner och/eller som inte verkar vänlig. 

Bithämning.  Det är också viktigt att de lär sig bithämning mot varandra, även om de skulle bli arga. Man kan mena olika saker med uttrycket. Här menar jag att hunden helst låter bli att bita, men också har mycket god kontroll över styrkan i sitt bett och inte biter hårt, om den trots allt skulle känna sig tvungen att bita. En välsocialiserad hund slåss utan att "det går hål". Det låter mycket och händer lite. De har lärt sig att lösa konflikter genom "gräl". Bithämning kan vi inte lära hundarna genom lydnad, det kan de bara lära varandra, med vår styrning och hjälp.

Se till att social träning ingår i valpkursen ni går.  Det är inte naturligt att inte låta sin hund träffa andra hundar, eller bara låta den träffa några få hundar. Den vet så väl att den är en hund och inte en människa, och den längtar efter andra hundar. Vi gör ju inte så med våra barn. De får massor av övning i att umgås med andra barn. Det är bara så trist att många lydnadskurser ännu i dag inte tillåter något umgänge hundarna emellan eller lär ut något om det. Det heter att hundarna ska lära sig lyssna på sina ägare och inte leka med andra hundar (för då kanske de tycker andra hundar är roligare...) Hos mig får din hund lära sig både och, och jag tycker det fungerar bra. Hundägandet blir så mycket roligare om ens hund har fått den trygghet och säkerhet som övning ger i att kunna kommunicera med och läsa av andra hundar. Och detta ska övas tidigt, ju tidigare dess bättre!

Det kanske vanligaste skälet till att unghunden börjar göra utfall... är att den, med sin otålighet och dåliga självkontroll, har dragit i kopplet för att komma fram och hälsa på hundar den möter på promenad, men ägaren har hindrat, ryckt i kopplet och sagt nej. Denna frustration över att inte få ett naturligt behov tillgodosett kan räcka för att somliga unghundar ska börja skälla, och om ägaren då försöker korrigera/straffa dessa "utfall" så skapas snabbt en dålig spiral. Att möta en främmande hund är redan i sig en laddad situation för många unga hundar, och om man inte bara hindras från att kolla upp den andre utan dessutom känner obehag i halsen och hör att ens flockledare är arg... 

Både människor och hundar behöver socialträna.  Vi människor måste umgås med andra människor för att öva vår ”sociala kompetens”. Vi behöver lära oss vad som är artigt och oartigt och kunna läsa av och tolka uppförandet hos den människa vi möter, och anpassa vårt uppförande till denne. Vi måste också träffa många människor som inte är precis som vi, alltså av annat kön, ålder, hudfärg eller religion, eller som kanske har ett handikapp, för att lära oss att även om de ser lite annorlunda utanpå så har vi ändå mycket gemensamt. Men om vi bara isolerar oss inom vår egen lilla krets, så finns risken att vi utvecklar fördomar och främlingsfientlighet. Ungefär samma sak tror jag gäller för våra hundar, även om somliga hundar förstås kan vara mer revirhävdande än vi människor är.

Hundaggressivitet är på ett sätt naturligt, ett arv från vargen. Vargar känner instinktivt att de inte har råd att släppa in t ex en främmande hanne på sitt revir. Den kan ju ta för sig av områdets bytesdjur eller rentav försöka bli far till nya valpar. Detta lever kvar hos våra hundar - en misstänksamhet mot nykomlingar, särskilt om de kommer in på det som hunden tycker är dennes revir (kanske somliga hundar anser att hela det område där de rastas är deras revir?). Så flera egenskaper som revirhävdande, förmågan att bli arg, intresset för sociala kontakter, lekfullhet osv är ärftliga och dessa egenskaper finns i olika grad i olika raser. Men miljö väger tyngre än arv för hur hunden beter sig. Och den största enskilda miljöfaktorn för tamhundar är nog ägaren. Ägarens åsikter om hundsocialisering, och handlande därefter under hundens ungdom, påverkar i hög grad hur socialt kompetent dennes hund blir.

Ge din hund många goda hundkontakter, från valptiden och framåt, helst utan koppel. Särskilt din valp ska då vara lös. Om båda hundarna möts i koppel så ska kopplen hållas slaka. Låt din unga hund få träffa båda könen, olika åldrar och olika raser. Var avspänd och småprata vänligt när hundarna nosar av varann. Om det blir lite spänt så är vanligen det bästa att båda ägarna drar sig bort från sina hundar. Till slut kan ens hund utvecklas till en social konfliktlösare av stora mått, men det behövs träning.

Låt aldrig en främmande hund ni möter gå ända inpå dig för att hälsa på din hund, som kanske försöker gömma sig bakom dina ben. Vill din hund inte hälsa, så ska den slippa. Ställ dig emellan hundarna, be ägaren locka tillbaka sin hund eller gå därifrån. Riskera inte att din hund blir rädd för andra hundar.

Leka lagom. Låt inte din unga hund leka och härja alltför mycket, max en kort stund varje dag. Annars kan de koppla ihop hundmöten med stress. Lika viktigt är alltså att träna hundarna att umgås lugnt, och inte varva upp sig så fort de ser varandra. Om du har en valp och en vuxen hund och de leker mycket och vilt med varandra, försök gå in och styr upp och begränsa.

Hälsa inte på alla. Det är viktigt att lära unghunden att gå förbi andra hundar utan att hälsa och inte hälsa på alla hundar den ser eller möter. Det vore ju att skapa stress åt andra hållet! Men hejda hunden så lugnt du bara kan. Locka den sedan med i en båge förbi och beröm och ge godis när hunden följer med. Eller beröm och ge godis för varje tendens du ser hos hunden att själv stanna upp vid ett möte och/eller ta kontakt med dig.

Hos vuxna hundar har behovet ofta blivit mättat. ”Jag har hört att vuxna hundar inte ska leka och att de är nöjda med att ha husse och matte som flock – vad är egentligen rätt?” kanske någon säger. Självklart har alla vuxna hundar inte behov av att leka. Detta är både rasbundet och individuellt. En stor, tung ras som t ex mastiff slutar leka tidigare än t ex en retriever. När hunden slutar leka är det vanligen för att dess behov har blivit ”mättat”. Vuxna leker ju inte så som barn gör (eller det är "sublimerat" till t ex dataspel och lagsporter). Men har hunden inte som valp och unghund fått behovet mättat, så finns intresset kvar – och det kan visa sig i t ex att hunden skäller och drar i kopplet.