Teista
24 september 1993 - 10 februari 2010
Foto Eivor Rasehorn.
Ett långt och trofast liv är till ända.
Kvällen den 10 februari 2010 fick Teista avsluta sitt uppdrag som min trogna följeslagare i vått och torrt, min stora kärlek, min lärare, min livskamrat. Hon blev drygt 16 år.
Det var ett lätt beslut att fatta eftersom benen en morgon inte längre bar henne. Tendensen att ha svårt att få fäste med benen på hala golv har funnits länge. Nu blev det plötsligt värre och hon kunde knappt stå eller gå alls.
Jag kan inte säga om hon har plågats den sista tiden. Hon har sovit massor men också ätit med god aptit och korta stunder velat leka med en boll eller springa ikapp.
Exakt varför hon med tiden blev allt ostadigare på sina ben är oklart. Hennes ryggrad såg OK ut på röntgen. Blodvärdena var OK, utom förhöjt kalcium samt sedan länge förhöjda levervärden, som kan bero på en långsamt växande tumör (skugga på ultraljudet). Länge hjälpte det att ge henne B-vitaminer och metionin (Denosyl), och flera andra kosttillskott fick hon också. Men till slut gick det inte längre.
Jag ringde Väsby veterinärmottagning på morgonen och fick tid samma kväll. Chefsveterinär Jannis Lundgren, som följt henne av och till sedan hon var valp, undersökte henne sista kvällen. Röntgen och blodprover visade inte på några fel som skulle ha varit enkla att åtgärda. På hela tiden vilade Teista på golvet och kom inte upp på sina ben. Så jag fattade beslutet och Jannis stannade kvar fast det var långt efter stängningsdags för att hjälpa henne att lämna sin fysiska kropp. Hon dog stilla och inom några få sekunder, helt utan dödskamp, vilket är en stor tröst. Jag var intill henne och såg hennes ögon förvånat vidgas under en sekund. Kanske hon såg alla hon älskat komma henne till mötes. Jag hoppas det. Kanske jag också var där, för själen är odödlig och kan resa som den vill.
Teista, förlåt mig - jag kanske skulle ha släppt taget tidigare. Men för bara några dagar sedan följde du med mig och de andra hundarna på promenader. Tack för att du tydligt visade mig när det fick räcka, och även om du har haft det besvärligt de sista åren med bland annat försämrad syn och hörsel så hoppas jag att du inte har haft stora plågor.
Nu är du i alla fall fri - fri att vila och sedan bli en ny valp och glädja någon ny människa som längtar efter en bästa vän.
Texten nedan uppdateras så småningom.
Teista
är min första hund, en isländsk fårhund. Hon fyllde 16 år den 24 september. Hon blev svensk lydnadschampion vid fem års ålder.
Hon är en trygg och trofast hund och högt älskad. Hon vill inte gärna dela godis med andra hundar och vill att matte ägnar sig mer åt henne och mindre åt trädgårdsarbete, hålla hundkurser och annat oväsentligt.
Hon har blivit halvblind och halvdöv (även om säkert också "selektiv hörsel" förekommer ibland). Men hon kan ganska många handtecken och annat kroppsspråk också sedan länge, och dessutom hör hon ljusa toner så som visselpipa, så det har inte varit något stort problem hittills. Och Teista verkar oftast glad ändå.
Hennes värden är OK för åldern och hon är ännu ganska pigg. Hon har något förhöjda levervärden och underfungerande bukspottskörtel och får därför enzymer till maten.
Det hon tycker bäst om nu är att följa med på lugna promenader, att träna fot och att springa efter tennisbollar! Hon har ingen artros utan rör sig bra, men sover mycket mer än förr.
Jag är glad att jag (tidigt) lät ta bort hennes livmoder och äggstockar, det skulle förlänga livet på många tikar om fler gjorde så.
Dessutom får hon nyttig mat. Dels äter hon torrfoder som är extra skonsamt för levern. Dels lägger matte till broccoli, spenat, lax, annan fisk, lever, hjärta mm. Och Teista älskar råa morötter och vill tugga i sig minst två per dag. Hon får dessutom olika tillskott (B, C, E, Caniflex mm.
Matte är även för egen del mycket intresserad av näringsrik mat och av olika kosttillskott.
Själv har jag, matte, ätit stora mängder choklad, snacks, godis, bakverk mm under mitt liv, trots att det inte är bra för hälsan (utom mörk choklad som kan vara bra). Men det skulle inte falla mig in att ge sådant till Teista (eller någon annan hund)! Jag vill ju behålla Teista så länge det går! Det är nog vanligt det där, att hunden äter bättre än en själv...
Foto Eivor Rasehorn.
Isländsk fårhund
Jag älskar rasen isländsk fårhund (och andra spetsar och hundar av urhundstyp), men den passar inte alla hundägare, fast den kan verka så lagom på alla sätt. En isländsk fårhund kräver mycket av sin ägare och vill helst inte vara ensam så mycket. Den älskar att skälla, så skällandet ska kontrolleras tidigt. Den är en "naturhund" och ska bo lantligt, nära naturen. Den passar inte i stan. Man kan gärna ha andra djur, och man ska gilla långa skogspromenader och att aktivera hunden, gärna med spår, blodspår, vallning, lydnad och/eller agility. Den kan på spetsars vis ha en stark egen vilja, även om det också finns en del av vallhundens samarbetsvilja i.
Min och Teistas träningsresa - allmänlydnad.
Teista har lärt mig det mesta om hundträning! Hon har fått vara försökskanin för de flesta "metoder" som erbjuds villrådiga nya hundägare. När Teista var liten tyckte jag hon var så självständig och olydig. Många rekommenderade tuff träning som botemedel, särskilt en viss hundskola som annonserade flitigt om sina "ledarskapskurser". Jag provade och jo, Teista blev mycket lydig, men mycket för att hon var rädd för mig, och jag vill ha en hund som lyder inte så mycket för att undvika koppelryck och annat obehagligt, utan mera för att hon hoppas på något trevligt och för att vi är ett team som trivs ihop. Med tiden försökte jag nå en balans mellan belöningar och påtryckningsmedel. Hon hade inget koppel på sig de första två åren, vad jag minns. Även t ex i inne i Stockholm, på tåget, var vi än var. Jag hade idén att jag aldrig ville gå med min hund fysiskt bunden. Hon skulle ju vara bunden till mig mentalt - genom min kärlek, mina belöningar och mina krav. Men inte för att hon satt fast! Nu är jag inte lika kategorisk, men självklart är målet för all allmänlydnadsträning att på lämpliga platser kunna ha sin hund lös och den följer ändå med, och lyder inkallning. Dit kommer du och din hund nästan säkert senast mot slutet av kursen Allmänlydnad Steg 2.
Största nackdelen med att alltid ha sin valp/hund lös var att hon väldigt ofta fick utdelning på att leta matrester i buskarna!! Jag orkade ju inte vara uppmärksam på henne precis hela tiden och jag tränade också ibland att gå ifrån henne och låta henne hålla reda på mig i stället för tvärtom. Hon hade bra luktsinne och var snabb med att smita iväg en bit för att leta matrester om hon såg att jag hade uppmärksamheten på något annat. Spetsar har nog instinkten att sluka allt ätbart de hittar, bäst att passa på när det finns!
Till slut...
Teista är inte bara allmänlydig utan har även nått lydnadschampionat. Det är inte så många spetsar som är lydnadschampions och då handlar det oftast just om vallande spetsar. Jag såg tidigt att hon hade kapaciteten, så det hela var upp till mig! Det blev en utmaning för mig.Jag lärde mig "den långa vägen". Jag sökte mig till olika instruktörer, provade mig fram och lärde mig mer och mer. När hon var fem år hade vi nått målet, det kändes bra! Och hon tyckte fortfarande att det var roligt! Men i SM hörde vi inte hemma, tyckte jag, så sedan "pensionerades" hon från tävlingslydnaden.
...måste jag ta det fruktade beslutet. Men inte riktigt, riktigt än. Det är lite av en känslomässig berg-och-dal-bana. Ena promenaden vill hon knappt gå alls och då lider jag och undrar hur mycket hon själv lider. Sedan sover hon hela dagen och nästa promenad är hon utvilad och pigg, följer med på lång promenad, springer fortare än vad jag kan springa, uppträder nästan som i yngre dar... och då fylls jag av glädje att vi kanske får vara tillsammans lite till.
